deppigt värre

Helgen har varit väldigt seg, väntar på att nån ska vilja ha lägenheten så vi kan flytta till huset snart och börja jobba o.s.v. jobbig väntan!

Förra helgen såg jag någon intervju med två idrottsstjärnors pappor. Det visade sig att bägge deras söner va stora talanger redan i 5-6 års ålder och hela tiden var helt överlägsna. När sedan alla andra kom i fatt så var tydligen deras styrka att dom orkade fortsätta träna sig igenom problem och det visar ju vilka dom är idag. Ett fotbollsproffs och ett golfproffs. Sen jag såg dom intervjuerna har jag bara mer och mer funderat på vad som gick fel för mig, orkade jag inte kämpa mig igenom? Sitter det i huvudet? Hör iaf ordet revansch eka i mitt huvud konstant sen dess. Vill och måste verkligen försöka börja spela hockey igen, inte enbart för mig själv utan för att jag har massa konstiga tankar som t.ex."förlåt att jag inte dög" till alla tränare, lagkamrater och familjen för all tid som dom lade ner på mig. Det går inte en dag utan att jag vill börja gråta för jag ångrar mig så in i h*lvete för att jag slutade. Jag måste verkligen försöka hitta ett lag nu när allt förhoppningsvis löser sig.




I do love this game!

Kommentarer
Postat av: Frida

Du ska inte tänka så! Din tränare, lagkamrater och familj tycker ju inte illa om dig bara för att du sluta spela hockey. Kan förstå att du känner så men det ska du inte göra, du ska inte ha dåligt samvete för det.

2010-03-07 @ 21:30:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0